Vissa dagar känns det som att vårt hus viskar till oss. Inte högt, men sådär lågmält – som en påminnelse om att det alltid finns något mer att göra. En list som väntar på att spikas fast, ett hörn som behöver färg, ett fönster som gärna skulle vilja bli putsat. Och ibland undrar jag: blir man någonsin klar?
Men kanske är det just det som är charmen. Att ett hus aldrig är färdigt, utan växer och förändras tillsammans med oss som bor i det.
När allt började
Jag minns fortfarande känslan när vi klev in första gången, efter vårt besök vid maskinuthyrning Norrköping. Huset var lite slitet, men ändå fullt av potential. Vi såg förbi de bruna köksluckorna och de slitna golven. Vi såg drömmarna. Här skulle vi bo, här skulle barnen springa, här skulle vi skapa vårt hem.
De första månaderna var allt nytt och spännande. Vi pratade om färger, om soffor, om trädgårdsdrömmar. Och ganska snart stod vi där med tapetborttagare i händerna och plast på golven.
Renoveringskaos och vardagsliv
Det är en märklig blandning, det där med att leva mitt i en renovering. Ena stunden lagar man middag och försöker hålla ordning på vardagen, nästa stund drar man fram borrmaskinen för att fixa något som stört en i månader.
Barnen har lärt sig att stegen ibland står i vardagsrummet och att man kan bygga koja av kartongerna där nya garderoben levererats. För dem är det inte kaos – det är bara livet.
Och jag tror faktiskt att det är vi vuxna som ibland behöver påminna oss själva om att acceptera röran. Att förstå att ett hem inte måste vara perfekt för att vara fint. Som när vi hyr lägenhet Paris – det är lite smuts i hörnen, men vad gör det?
Små ögonblick mitt i allt
Några av mina starkaste minnen är inte när något blivit klart, utan stunderna däremellan.
Som när vi satt på golvet i ett halvfärdigt kök och åt pizza direkt ur kartongen, med bygglampan som enda ljuskälla. Eller när vi skrattade så vi grät åt att vi råkat måla en hel vägg i fel nyans, eftersom burken såg ut att vara rätt i affären.
De ögonblicken blev på något sätt lika viktiga som det färdiga resultatet. Kanske ännu viktigare. För de påminner oss om att ett hem inte bara byggs av väggar och golv – utan av stunder vi delar.
När man drömmer stort
Alla som har hus vet hur lätt det är att börja drömma. Plötsligt sitter man där och pratar om att bygga en altan, öppna upp en vägg, kanske till och med renovera vinden till ett extra rum. Drömmarna växer fortare än projekten hinner bli klara.
Och det är okej. För även om inte allt blir verklighet, så ger drömmarna oss energi. De får oss att se framåt och känna att huset är levande.
Pauserna som behövs
Vi har också lärt oss att det är okej att pausa. Att lämna ett projekt halvklart i några veckor, ibland till och med månader. Det kan kännas frustrerande, men ibland behöver man bara låta livet hända.
För mitt i allt finns det ju så mycket annat: födelsedagar, jobb, vardagsmiddagar, kvällar i soffan. Och huset väntar. Det står kvar, även om listerna inte är uppe än.
När allt plötsligt känns klart (för en stund)
Det finns stunder då man känner det där magiska “nu”. När man sätter sig i soffan, tittar runt och ser rummet precis som man drömde om det. När färgerna sitter där de ska, all trä är i fräsch limfog, golvet glänser och man plötsligt inte ser dammet längre.
De stunderna är värda allt slit. För även om man vet att nästa projekt väntar runt hörnet, så får man en känsla av att allt är på plats. Om så bara för en liten stund.
Att växa tillsammans med huset
Det kanske låter konstigt, men jag tror att huset lär oss något. Det lär oss tålamod, kreativitet och att uppskatta små steg framåt. Det lär oss att fira de små framgångarna, som när vi äntligen fick upp en rak hylla eller hittade rätt färgton efter tre försök.
Och framför allt lär det oss att inte sträva efter perfektion hela tiden. För vad är egentligen ett perfekt hem? Är det det där blanka magasinet utan en pryl i sikte? Eller är det ett hus fullt av liv, med märken i golvet efter barnens bilar och väggar som berättar historier?
Jag vet vilket jag väljer.
Slutet som aldrig kommer – och det är okej
Så ja, vårt hus viskar fortfarande. Det påminner oss om allt vi vill göra. Men istället för att känna stress, försöker vi se det som en del av resan. Huset kommer nog aldrig bli “klart” – och det kanske inte ens är meningen.
För varje projekt vi tar oss an blir en del av vår familjehistoria. Varje färgfläck, varje sned hylla, varje skratt mitt i dammet. Det är det som gör vårt hem unikt.
Och kanske är det just det som är hemligheten: att se renoveringar inte som ett hinder på vägen, utan som en del av själva resan. En resa där hemmet växer med oss – och vi med det.
