Vissa dagar känns det som att vårt hus viskar till oss. Inte högt, men sådär lågmält – som en påminnelse om att det alltid finns något mer att göra. En list som väntar på att spikas fast, ett hörn som behöver färg, ett fönster som gärna skulle vilja bli putsat. Och ibland undrar jag: blir man någonsin klar?
Men kanske är det just det som är charmen. Att ett hus aldrig är färdigt, utan växer och förändras tillsammans med oss som bor i det.
När allt började
Jag minns fortfarande känslan när vi klev in första gången, efter vårt besök vid maskinuthyrning Norrköping. Huset var lite slitet, men ändå fullt av potential. Vi såg förbi de bruna köksluckorna och de slitna golven. Vi såg drömmarna. Här skulle vi bo, här skulle barnen springa, här skulle vi skapa vårt hem.
De första månaderna var allt nytt och spännande. Vi pratade om färger, om soffor, om trädgårdsdrömmar. Och ganska snart stod vi där med tapetborttagare i händerna och plast på golven.
Renoveringskaos och vardagsliv
Det är en märklig blandning, det där med att leva mitt i en renovering. Ena stunden lagar man middag och försöker hålla ordning på vardagen, nästa stund drar man fram borrmaskinen för att fixa något som stört en i månader.
Barnen har lärt sig att stegen ibland står i vardagsrummet och att man kan bygga koja av kartongerna där nya garderoben levererats. För dem är det inte kaos – det är bara livet.
Och jag tror faktiskt att det är vi vuxna som ibland behöver påminna oss själva om att acceptera röran. Att förstå att ett hem inte måste vara perfekt för att vara fint. Som när vi hyr lägenhet Paris – det är lite smuts i hörnen, men vad gör det?
Små ögonblick mitt i allt
Några av mina starkaste minnen är inte när något blivit klart, utan stunderna däremellan.
Som när vi satt på golvet i ett halvfärdigt kök och åt pizza direkt ur kartongen, med bygglampan som enda ljuskälla. Eller när vi skrattade så vi grät åt att vi råkat måla en hel vägg i fel nyans, eftersom burken såg ut att vara rätt i affären.
De ögonblicken blev på något sätt lika viktiga som det färdiga resultatet. Kanske ännu viktigare. För de påminner oss om att ett hem inte bara byggs av väggar och golv – utan av stunder vi delar.
När man drömmer stort
Alla som har hus vet hur lätt det är att börja drömma. Plötsligt sitter man där och pratar om att bygga en altan, öppna upp en vägg, kanske till och med renovera vinden till ett extra rum. Drömmarna växer fortare än projekten hinner bli klara.
Och det är okej. För även om inte allt blir verklighet, så ger drömmarna oss energi. De får oss att se framåt och känna att huset är levande.
Pauserna som behövs
Vi har också lärt oss att det är okej att pausa. Att lämna ett projekt halvklart i några veckor, ibland till och med månader. Det kan kännas frustrerande, men ibland behöver man bara låta livet hända.
För mitt i allt finns det ju så mycket annat: födelsedagar, jobb, vardagsmiddagar, kvällar i soffan. Och huset väntar. Det står kvar, även om listerna inte är uppe än.
När allt plötsligt känns klart (för en stund)
Det finns stunder då man känner det där magiska “nu”. När man sätter sig i soffan, tittar runt och ser rummet precis som man drömde om det. När färgerna sitter där de ska, all trä är i fräsch limfog, golvet glänser och man plötsligt inte ser dammet längre.…
